dancing with myself

Jag konverserar precis med erik, som undrade varför vi förvandlades till mans-hatar-ligan i helgen. Jag kan knappast stå för att jag tycker att män är svin. Det tycker jag inte. Jag tycker att män är lite knäppa ibland, att vissa har problem med rak kommunikation, kommunikation överhuvudtaget och skickar ett och annat dubbelt budskap. Att vissa karlar kanske tar en feg väg ut ibland. Men i samma veva får jag rannsaka mig själv och inse att jag är mästaren av att ta fega vägar ut, påstå att korten låg på bordet och att alla inblandade parter alltid varit på det klara med vad som gällt. När jag innerst inne vet att det absolut inte var så. Jag är en mästare på efterkonstruktioner som i min hjärna får alla att verka nöjda. Jag tror att det står lika i matchen mellan mig och karlarna. Jag sårar lika många som sårar mig. Och det är ju inte med mening direkt. När gjorde man nåt för att vara elak med mening sist? När gick man in för att krossa någons hjärta? Stampa på någons värdighet? Jag minns då inte. Sanning är nog att man är feg. Killar är också fega, så är det bara.




men nu vill jag bara ha smält ost, en god sallad, en ny fräsch hjärna, min värdighet tillbaka, lite nya plåster, en snyftig romkom, en kram av julia, en dusch och en gnutta motivation. vill ha vill ha vill ha!!!