årets sämsta dag

Det regnar och jag har pratat med umeå universitet. Jag kommer inte bli psykolog student på lååång tid framöver och innan dess lär väl högskolan reformerats så att jag omöjligen kommer in. Det känns jävligt bittert. Äntligen vågade jag ens tro på att jag kunde göra någonting och satsa, våga erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt är smart. Då kommer jante och hånskrattar en i ansiktet, "mopsa in upp dig!" säger jante och jag är nedtryck i skorna igen. Hur kan det drabba mig? Den där jävla känslan.
Jag skiter i om det är arbetstimmar som saknas, jag förstår faktiskt varför systemet ser ut som det gör. Även om det just nu känns som om jag skulle behöva utbilda mig för att få ett jobb så att jag kan jobba ett år och komma in på psykolog. Och sen vara tvungen att ta studieuppehåll vart annat år för att man inte har studiemedel. Nej, arbetsmarknaden förändras. Men det är som det är. Jag är mest upprörd över den där känslan i magen, att jag vågade och trodde på mig själv och nu blir jag straffad för det. Vart kommer det ifrån? Jag trodde att jag var jantes antagonist, men tydligen så är jag bara en liten fjärt.